.

Jag går aldrig i skogen på sommaren, åtminstone inte dagtid eftersom jag är nåt så otroligt rädd för ormar. Men nu skulle jag gå på kvällen så då tänkte jag att det nog inte skulle vara nån fara. Men jag hade inte hunnit mer än in på den ca 1500meter långa slinga som leder ner till sjön förrän jag ser den, den lilla äckliga ormjäveln som slingrar över vägen. Jag bara känner hur hela kroppen drabbas av sån vedervärdig panik att jag inte vet vad jag ska göra. Jag kunde ju inte vända tillbaka för tänk om den kom tillbaka, så jag blir tvungen att fortsätta hela vägen ner. Och när det börjar bli lite mörkt och man är så uppjagad som jag var, ja då är det ormar överallt. Varenda pinne, gren och rot förvandlas till krypande slingrande ormar.  Fy fan vilken panik jag hade, när jag äntligen kom ner till vattnet var det en helt sjukt stor lättnad. Men tror ni det tar slut där? Nej då, under den ytterligare ca 3 Km långa vägen hem hinner jag bli skrämd av kraxande fåglar och läskiga människor. Det var en lättnad när jag äntligen kom ut på Grums trygga upplysta gator. Med asfalt och hus på sidorna.... Det är galet vad man kan jaga upp sig själv och vad farligt allting blir, bara för en liten ormjävels skull...



/E